Skridskor

Skridskoåkning kan förorsaka "psykbryt"...

Idag var jag ute med sonen, bror och stora kusinen. Vi åkte till Kärrtorps IP för att barnen skulle få premiäråka skridskor för säsongen. Förra årets vinter var ju lång och kall och gav en massa tillfällen för skridskoåkning. Fast det var kallt! Riktigt kallt! Minns ni? Det var dagar med -20 grader, vissa med -30 grader... Man kunde inte åka så länge då...

Annat var det idag. Varma kläder, termosar och en normal skön temperatur på sådär -10 grader, vilket är riktigt behagligt. Förra året började sonen med att "gå" små steg på isen. Det övergick till att bli snabba, korta steg på isen. Lite som "Riverdance", faktiskt... Men så småningom övergick det där steppandet på isen till att likna små skär. Dessvärre var dessa färdigheter från förra vintern helt bortblåsta vid denna säsongspremiär.

Efter lite snubblande på isen brast det totalt! "Djävla, djävla, skitskridskor! Det är fel på dem! Djävla skit!" Han skrek som en stucken gris! Alla tittade på den konstiga lilla DAMP-ungen som låg där på isen och skrek. Alla förfärades över att en liten sexåring kunde tala så ovårdat. Dessutom blev han galen av ilska och började sparka för att få av sig sina "djävla skitskridskor"... Jättesmart!? NOT!

Jag gjorde naturligtvis det enda rätta! Det enda som en ansvartagande och uppfostrande förälder skulle göra. Jag gömde mig!