Nu ÄR det vinter...

Lite krångligare...

I år var jag i alla fall inte ute i sista minuten. Idag byttes alla däcken till dubbdäck. Man vet aldrig när snön och halkan kommer. Även om den känns avlägsen just nu. Men jag reser ju en hel del i Norrland och där brukar det ju bli vinter tidigt.

På vägen hem var jag tvungen att göra en u-sväng för att inte köra in på Hornsgatan av misstag. Hela gatan verkade dessutom krylla av poliser, som kollar allas hjul. Puh! Där kom jag undan med blotta förskräckelsen! Nu får jag börja koncentrera mig på att åka ner under Västerbron och ut med Söder Mälarstrand för att komma hem till Katarina, vår del av Södermalm.

Dagens i-landsproblem!

Äntligen!

Tomas Tranströmer

Årets Nobelpris i litteratur gick i år till Södermalm!

Nu är det sommar!

Premiär!

Nu är sommaren här! Nu stänger vi oss inne varje tisdagskväll och kollar på vackra skymningsbilder av världens vackraste stad! Jag och sonen såg premiären tillsammans. Varje gång vi såg en vy över Söder och Katarina kyrka så hojtade vi lite extra; "Vår ö!", "Bajenland!" eller " Där är vår kyrka!" Visst är det tönigt!? Men det struntar vi i!

Vilket premiärprogram! Vilket tryck! Måns är bra men jag saknar Anders. Det skånska temat gick hem. Sonen är ju halvskåning trots allt...

Det fåniga var att jag satt och blev lite rörd och tårögd över den töntiga allsången och de vackra bilderna över stan. Jag blev stolt över att vara Stockholmare och Södermalmsbo. Inte tårögd, men nästan... Det kändes väldigt lamt!

Fixat!

Man måste ha gott om tid...

Jag vill ju inte vara med om att stå utan giltigt pass i en passkontroll en gång till. Så nu åkte jag direkt till passexpeditionen på Kungsholmen. Det var nog kanske inte sådär jättesmart att åka dit på en måndag, visade det sig... När jag köat till maskinen som spottar ut sig kölappar visade det sig att jag hade över 300 nummer framför mig. Det här kommer att ta flera timmar! Jag hann med att besöka ett närbeläget sjukhus, äta lunch och promenera gata upp och gata ner.

En gång för mycket länge sedan bodde jag i de här kvarteren. Det var en mycket glad tid och en mycket ledsam tid. Mycket, väldigt mycket, av båda faktiskt. Jag gillar Kungsholmen. Det har skett ett generationsskifte bland invånarna. Förr var det bara pensionärer som bodde här. En massa kontor och förvaltningar verkar ha försvunnit och gett en del nya bostäder. Det hade kommit en massa mysiga fik och kvarterskrogar överallt. Men inte är det Södermalm, inte! Jag gillar min sköna ö! Det är något med stämningen här som helt enkelt inte finns i någon annan stadsdel. Så är det!

Om fem dagar ska jag tillbaka till Kungsholmen och stå i kö. Då ska mitt nya pass vara klart att hämtas ut. Jag har sett resultatet på en bildskärm. Jag ser ut som en gangster på rymmen. namnteckningen ser helt tokig ut. Men jag fick med fingeravtrycken! Det gick lätt som en plätt. Kanske beror det på riklig handsvett!?

Jag ska redan nu skriva in i almanackan att det är dags att ansöka om nytt pass i juni 2016...

Marathonlördag

Stockholm Marathon...

Vi hade en lugn skön morgon med melodikryssande, som vanligt! Rutiner är till för att hållas! Speciellt på en lördag. Så fick det bli!

Sedan gick vi ut och strosade lite på stan. Sonen är lite krasslig, så vi tog det lugnare än normalt. Vi gick lite här på gatorna i "Sofo" och kollade lite i alla affärer. Hur kan alla konstiga designaffärer med skitdyra prylar gå ihop? Folk går ju bara in och tittar lite och sedan lämnar de butiken. Det kan i och för sig beror på den oengagerade personalen som bara står som fån bakom sina diskar. På Cocktail vägrade den lilla människan att ens bemöda sig att ge en enda blick till oss kunder i butiken. Han var helt blassé och upptagen med att fixa sin lunch. Den såg god ut! Bland annat jordgubbar. Mums! Men jag kommer aldrig köpa en av era dyra skitsaker! Inte i en butik som skiter i sina kunder. Jag får ett bättre bemötande på Konsum!

Vi tog en tur förbi kyrkogården och sedan ner för Götgatan i en sakta lunk. När vi kom ner till Slussen var det helt tyst. På ett konstigt sätt! Vi såg inte alla polisbilarna och de där blåvita avspärrningsbanden förrän senare. Men allt var tyst...

Bussolycka på Slussen. (Nej, jag tog inte bilden! Den är från en tidning...)

När vi kom fram till avspärrningarna såg vi bussen som kört ner för en trappa och landat mitt på Södermalmstorg. Vi trodde det var en filminspelning. Man spelar ju inte Hollywoodversionen av Millenium här på Söder och vi är vana vid avspärrade gator och en massa amerikanska filmstjärnor. Eller kanske det var en sådan där tokrolig installation, som de gör ibland. En sådan där som den där tunnelbanevagnen som kom upp ur marken på Norrmalmstorg, här om året. En sådan där installation som senare skulle bli en annons för Gevalia. "När du får oväntat besök..."

Det var en del som fotograferade och filmade stället. Men vi fattade fortfarande ingenting. Till sist var vi tvungna att fråga en polis om vad som var på gång. Det var då vi förstod att det rörde sig om en bussolycka. Det var också då jag såg den röda sörjan under bussen. Man hade täckt över den med någon sorts absorberande sand. Men den var röd! Jag hoppas det rörde sig om någon sorts olja eller hydralikvätska, som läckt ur bussen efter kraschen... Eller var det blod!? Det var så tyst!

Ett par meter därifrån dundrade musiken, folk klappade händerna och visslade åt alla marathonlöparna. Livet var en fest! Och här hade det varit ett inferno 30 minuter tidigare... Tänk om vi inte hade tagit omvägen förbi de trendiga butikerna, med sina snorkiga expediter? Eller inte tittat förbi graven på kyrkogården? Hade vi varit på Södermalmstorg 30 minuter tidigare? Vem vet!?

Vi gick längs med Söder Mälarstrand och hejade på de kämpande löparna. Vilka hjältar! Heja!

Fest på slottet!

Sonen har kommit upp sig...

Idag var det sommar! Hela staden doftade varm asfalt och jag visade världen mina vita underben! Jajamensan, det var årets shortspremiär! Heja!

Efter frukosten tog vi en skön promenad in till city. Vi är nästan aldrig där. På senare år har jag faktiskt börjat uppskatta city mer och mer. Även om Södermalm är bäst! Och vill man inte lämna ön klarar man sig där i månader! Det har faktiskt hänt, tidigare i livet, att jag ibland inte lämnade min ö på flera månader. Det kan ju låta lite andefattigt, men jag trivdes som fisken i vattnet. Jag både jobbade och bodde på Söder. Jag glömde bort resten av världen och stannade hemma. Det bästa med Södermalm är de trevliga människorna, den gemytliga atmosfären och känslan av småstad i en storstad. Och allt finns ju här!

Men nu lämnade vi vår stadsdel och tog en skön sommarpromenad. Vi passerade kyrkogården och kollade in om blommorna jag planterade på graven igår kommer att överleva. De såg ut att må bra och det behövdes ingen ny vattning. De fick sig en rejäl rotblöta igår och den höll i sig.

Vi fortsatte genom Gamla Stan och in till Kungsträdgården. När vi kommit hit började det kurra i våra magar. Det var dags för lunch. Men vi var inte överens om vad vi skulle äta! Det är vi aldrig! Vi är aldrig överens om något! Det är liksom det som är grejen med oss. Jag var sugen på sushi, frun ville ha wok och sonen ville förstås ha korv eller hamburgare. Då hittade vi Neko, som ligger på Regeringsgatan i Gallerian, och de hade både sushi och wok. Hepp! Perfekt! Och vet ni vad? Mitt över gatan ligger restaurang "Gyllene Måsen"! Så medan jag väntade på att vår mat blev klar sprang frun över och köpte ett "Happy Meal".

Sedan hade vi en god och mysig picknick i Kungsträdgården. Min sushi var superb och mättande, frun var nöjd med sin wok och sonen åt allt som inte hade den minsta vitamin ur sin "Happy Meal". Tack gode gud att vi ger honom vitamintabletter varje morgon, för han får inte i sig en enda i sina måltider. Han "silar" liksom alla nyttigheter och lägger dem i hörnan av sin tallrik... Så är det!

Efter lunchen var det dags att leverera sonen till det födelsedagskalas han var inbjuden till. Han var nämligen inbjuden på födelsedagskalas på slottet! Ja, det kungliga slottet! Jodå, sonen har ju kommit upp sig lite! Sonens klasskamrat hade bjudit in alla klassens killar till ett riddarkalas på Livrustkammaren. Kalaset hade varit toppen! Utklädda guider ledde dem genom museét och visade de mest smaskiga detaljerna i utställningen. Sedan hade det varit provning av riddarrustning och en massa annat kul. Födelsedagsbarnet hade önskat sig "något kladdigt" i födelsedagspresent. Det tyckte jag var en kul önskning! Han fick en himla massa "slajm" från oss. Nu kanske hans föräldrar hatar oss?

Under tiden fick jag och frun några timmar för oss själva. Vi satte oss på en solig uteservering och drack lite grann och talade om livet! Det var trevligt! Sommarsemestern börjar planeras. Och den verkar bli bra! Jag berättar mer en annan gång...

Vi var faktiskt lite förvånade över att slottet stod kvar när vi skulle hämta ut sonen. Livrustkammaren såg ganska intakt ut. Men de två kalasguiderna såg lite tagna ut... Killarna var rejält svettiga så vi antog att de hade röjt en hel del.

Hur ska vi kunna bräcka alla dessa födelsedagskalas!? Det har varit kalas på lekland, parklekar, bowlinghallar och museum. Vår plan på ett födelsedagskalas på bakgården med lite hämtpizza börjar pulvriseras. Sonen föreslog att vi kunde bjuda in hela klassen på kalas på Gröna Lund! Vojne, vojne... Vi kanske kan komma undan eftersom han fyller år på sommaren!?

Nej! Vi ska göra ett bra, roligt och billigt kalas! Ett kalas där man umgås och har kul! Ett kalas med tårta och lekar! Ett riktigt födelsedagskalas! Så får det bli!

Kali nichta!

Södermalm

"Inget går upp mot Söders höjder! Utom Katarinahissen!"
("Kulturtanten" på Radio Stockholm)


Ja, ja! Det är bra för benmusklerna att springa i trapporna. Det är synd om de som har svårt att gå och bor uppe vid Mosebacke. De får helt enkelt stanna inne i ett par år. Ganska många år! Vi kanske kan använda den gamla Katarinahissen som ätterstupa!? Ingen dum idé! Då blir det ju en massa fina lägenheter lediga! Tål att tänkas på!

Läs här! Min favorit är "Kulturtanten"!

Hammarby!

Det ligger i blodet...

Nej, jag är faktiskt inte ett dugg sportintresserad! Inte av fotboll heller. Jag förstår liksom inte var de springer efter hela tiden. Och är det verkligen sådär jätteviktigt att vinna!? Nej, det viktiga är ju inte att vinna, det viktiga är att man är med! Så det så!

Men jag är Hammarbyare! Och jag är en stolt sådan! Jag är från Söder och Söder är "Bajenland"! (Alla andra kan flytta ut!) Då hejar man på Hammarby! Det finns inget alternativ. Världens bästa lirare hette Nacka Skoglund! Den kisen kunde "joxa med trasan"! Vi är med och hedrar honom varje år på hans födelsedag, på självaste julafton. Det gör man om man bor i Nackas kvarter!

Nu har det ju inte gått så bra för vårt Hammarby... Och de är då de behöver sina fans! Det är då man stödjer Hammarby mer än någonsin! Och dessutom spelar ju sonen i Hammarby. Om jag ser en hammarbyare som säljer Bingolotter så köper jag! Även om jag inte spelar. Man måste stödja sin idrottsklubb!

Uppladdning...

Idag var det hemmapremiär på Söderstadion. Frun, som ju är skånska, visade att hon konverterat till söderböna. Hin sket fullständigt i skånska laget Landskrona och hejade ivrigt på vårt lag, Bajen. Inte hade vi några biljetter till matchen! Det hade vi inte tänkt på... Men vi ville känna stämningen och vara en del av stödet. Så vi beslutade oss för att gå med i Bajenmarschen från Medborgarplatsen och bort till Söderstadion. Vi mötte upp med bästa familjen, som naturligtvis hade matchbiljetter. Vår tanke var att njuta av stämningen, gå med i marschen och sedan dra hem till Söder igen, ta en snabbmiddag och kolla matchen på TV. Så fick det bli!

Medborgarplatsen var het! Massor av folk! Hejaramsor och sånger överallt på varenda krog och uteservering. Hela Björns Trädgård gungade! Det var riktigt häftigt! Men sedan började det med smällare, som lät som bomber. Bengaliska eldar spred en tät krutrök över tillvaron. Överförfriskade fans slängde smällare in i folksamlingar. Kanske inte den bästa miljön för en småbarnsfamilj att vistas i!? Det fanns lite poliser, men de kunde absolut inte påverka händelserna om oroligheter om de skulle uppstå... Stämningen var ändå god och glad om än lite "överförfriskad", om ni förstår vad jag menar. Folk kissade överallt! Det som kommer in, måste ju komma ut. Och öl är ju vätskedrivande...

Vi gick lite från Medis, längre ner på Götgatan. När tåget började gå stod vi och tittade på alla glada och högljudda människor som tog över hela stan. Vi anslut tåget på slutet. Det gjorde en massa andra barmfamiljer också. Det är något visst med att promenera på gatorna och skapa totalt trafikkaos! Jag gillar det! Över 10 000 människor gick i marschen. Som det lät? Vilken stämning! Wow!

Vi äger Skanstullsbron!

Vi vek av vid Gullmarsplan och tog tunnelbanan hem till ön igen. En snabbmiddag på restaurang "Gyllene måsen" och sedan hem och kolla på TVn. Det var nervöst! Mycket nervöst! Men det löste sig till slut! I sista minuten... Bajen slog skånedjävlarna från Landskrona med 2-1!

Heja Hammarby! Jag är stolt Södermalmsbo!