söndag 10 april 2011

Lite trist dag faktiskt...

Saknad...

För sju år sedan var våren skön. Den hade hunnit lite längre än i år. Frun var höggravid. Hon var stor och vacker. Hon pustade och stånkade sig fram i tillvaron. Det var påsk för sju år sedan idag. Svärmor var på väg för att hälsa på oss och fira helgen. Vi skulle ha påskmiddag hemma hos oss. Bror med familj och mor skulle komma. Svärmor skulle laga god påskmiddag. Solen sken!

Mor kunde nog inte komma på middagen i alla fall. Hon hade varit lite krasslig ett par dagar. Dels höll hon på att ställa in sin blodtrycksmedicin, vilket gav en del biverkningar. Men sedan hade hon lite tungt att andas och var lite slemmig i lungor och hals. På vårdcentralen trodde man att det kunde vara lunginflammation och hon skulle få antibiotika utskrivet.

Jag var hos mamma kvällen innan och lämnade upp lite varor som jag hade handlat åt henne. Hon skulle börja ta sin antibiotika och såg fram emot att bli frisk. Hon ville tillbaka till jobbet efter helgen, så hon hade en massa saker att göra där. Dessutom skulle vi snart åka till Rom. Det var min och brors 60-årspresent till morsan. Vi skulle göra staden osäker under en långhelg. Vi skulle möta försommaren i Rom!

Vi skildes åt och kom överens om att jag skulle komma förbi dagen efter med lite påskmat. Morgonen efter var det påskafton. Mamma svarade inte i telefonen så jag gick över efter frukosten. Det var då jag hittade henne. Sittande där i stolen, precis som jag lämnade henne kvällen innan. Nu, efteråt, vet vi att det inte var någon begynnande lunginflammation. Mamma dog av blodproppar i lungorna! Hon blev bara 60 år. Och hon fick aldrig se sonen.

Det var tråkigt, onödigt och orättvist!

På gravstenen står det att hon dog den 10 april, eftersom det var då jag fann henne. Men jag vet att hon egentligen dog den 9 april. Inte för att det gör någon skillnad... Jag och sonen var vid graven idag och lade ner varsin ros och tände lite ljus. Påskliljorna som jag planterade tidigare kommer snart att slå ut. Kyrkogården börjar bli riktigt grön. Men våren är inte lika kul längre...

För fyra år sedan, just på påskaftonen, tittade lilla kusinen ut. Hon tog tillbaka påsken till oss! Bra gjort tjejen! Nu är det lite lättare!

4 kommentarer:

  1. Livet blir inte alltid som man vill...tyvärr.
    Jag är 50 plus o har varit utan mina båda föräldrar i 20 år nu...känns fortfarande jobbigt vid påsk o jul...kommer väl alltid att kännas så tror jag...saknaden stannar alltid kvar. Mina tvillingflickor föddes 6 mån efter det att mamma gick bort så hon fick aldrig träffa dom i heller.

    Ha en bra tisdag

    SvaraRadera
  2. Jag sorger går aldrig ur! Det ska de nog inte heller... Man man lär sig förhoppningsvis att leva med dem!?
    Ha en bra "arbetsveckodagjämning" imorgon!
    ;-/

    SvaraRadera
  3. Nu fick du mig att gråta på jobbet....
    Usch ja, nä sorgen försvinner aldrig riktigt, jag saknar min pappa så mkt så det gör ont ibland... :-( KRAM Ulrika!

    SvaraRadera
  4. Tusse liten! Det var ju inte meningen!
    Men man måste känna sorg för att kunna uppskatta glädje... Eller hur!?

    SvaraRadera