... kan det ju kännas som ibland...
Vaknade alldeles för tidigt i Sundsvall. Packa, frukost, checka ut och jobba. Först jobba lite i Sundsvall och sedan vidare till Hudiksvall. Sedan köra så snabbt som möjligt ut på E4an och hem till Stockholm. Jag skulle nämligen hämta sonen i skolan och ta honom till fotbollsträningen.
Naturligtvis fastande jag i bilköer ända från Kista och in till Norrtull och vidare genom hela Klarastrandsleden och Söderleden. Jag hann dock i sista minuten. Sonen fick trycka i sig en macka medan vi sprang till träningen. Sedan satt jag och möglade i det svettiga omklädningsrummet, tillsammans med andra uttråkade föräldrar, medan sonen tränade.
Nu började jag känna mig trött och sliten efter att ha jobbat två dygn i sträck och sedan kört som en biltjuv ända från västernorrland, utan en enda kisspaus. Nu skulle vi hem, fixa middag och bara koppla av. Jag ville bara slänga mig i schäslongen, ta av mig strumporna och koppla av framför TVn. Puh!
Men, se det gick inte! Frun hade bjudit in vänninor på något sorts inredningsparty. Allt var piffigt värre hemma och någon liten säljare stod där och sålde fula lampor och avskyvärda ljuslyktor. Hela hemmet var invaderat!
Mitt uppdrag för kvällen var att hålla mig borta, hålla mig tyst och få sonen att hålla sig borta och hålla sig tyst. I uppdraget fanns även att få katten Morris att hålla sig borta och hålla sig tyst. Så jag spenderade kvällen med att fixa lite uppvärmd mat till mig och sonen, samtidigt som jag försökte få Morris att stanna i köket med hjälp av en laserpekare. Efter maten fick jag tvinga kvar sonen i köket med hjälp av kortspel samtidigt som jag fortsatte att vifta med laserpekaren för att få kattfan att inte störa tjejträffen...
Nu är jag både trött och sur!
Livet just nu för en krögare...
-
Jag har nog aldrig varit så stressad som jag är nu. Vi har mycket att göra
vilket ju är väldigt kul. Men, vi hinner liksom aldrig med trots att vi
al...
4 veckor sedan


