Marathonlördag

Stockholm Marathon...

Vi hade en lugn skön morgon med melodikryssande, som vanligt! Rutiner är till för att hållas! Speciellt på en lördag. Så fick det bli!

Sedan gick vi ut och strosade lite på stan. Sonen är lite krasslig, så vi tog det lugnare än normalt. Vi gick lite här på gatorna i "Sofo" och kollade lite i alla affärer. Hur kan alla konstiga designaffärer med skitdyra prylar gå ihop? Folk går ju bara in och tittar lite och sedan lämnar de butiken. Det kan i och för sig beror på den oengagerade personalen som bara står som fån bakom sina diskar. På Cocktail vägrade den lilla människan att ens bemöda sig att ge en enda blick till oss kunder i butiken. Han var helt blassé och upptagen med att fixa sin lunch. Den såg god ut! Bland annat jordgubbar. Mums! Men jag kommer aldrig köpa en av era dyra skitsaker! Inte i en butik som skiter i sina kunder. Jag får ett bättre bemötande på Konsum!

Vi tog en tur förbi kyrkogården och sedan ner för Götgatan i en sakta lunk. När vi kom ner till Slussen var det helt tyst. På ett konstigt sätt! Vi såg inte alla polisbilarna och de där blåvita avspärrningsbanden förrän senare. Men allt var tyst...

Bussolycka på Slussen. (Nej, jag tog inte bilden! Den är från en tidning...)

När vi kom fram till avspärrningarna såg vi bussen som kört ner för en trappa och landat mitt på Södermalmstorg. Vi trodde det var en filminspelning. Man spelar ju inte Hollywoodversionen av Millenium här på Söder och vi är vana vid avspärrade gator och en massa amerikanska filmstjärnor. Eller kanske det var en sådan där tokrolig installation, som de gör ibland. En sådan där som den där tunnelbanevagnen som kom upp ur marken på Norrmalmstorg, här om året. En sådan där installation som senare skulle bli en annons för Gevalia. "När du får oväntat besök..."

Det var en del som fotograferade och filmade stället. Men vi fattade fortfarande ingenting. Till sist var vi tvungna att fråga en polis om vad som var på gång. Det var då vi förstod att det rörde sig om en bussolycka. Det var också då jag såg den röda sörjan under bussen. Man hade täckt över den med någon sorts absorberande sand. Men den var röd! Jag hoppas det rörde sig om någon sorts olja eller hydralikvätska, som läckt ur bussen efter kraschen... Eller var det blod!? Det var så tyst!

Ett par meter därifrån dundrade musiken, folk klappade händerna och visslade åt alla marathonlöparna. Livet var en fest! Och här hade det varit ett inferno 30 minuter tidigare... Tänk om vi inte hade tagit omvägen förbi de trendiga butikerna, med sina snorkiga expediter? Eller inte tittat förbi graven på kyrkogården? Hade vi varit på Södermalmstorg 30 minuter tidigare? Vem vet!?

Vi gick längs med Söder Mälarstrand och hejade på de kämpande löparna. Vilka hjältar! Heja!