Håll käften...

Folkligt, festligt och billigt!


...för i h-lvete!!

Det var vad jag skrek! Innan hade jag boxat mig fram genom kabinen, skuffat och knuffat undan vidriga högljudda spanjorer och sur cabinpersonal. Med våld hade jag tagit mikrofonen längst fram i planet, tryckt på knappen och skrikigt ut mitt budskap! Fast det hade nog inte gjort någon skillnad. Ingen kunde höra någonting som sades i flygplanets högtalarsystem under hela resan.

Hela planet var fullt med någon sorts spansk konferensdelegation. De talade högt, eller skrek hela tiden. De gick runt i cabinen, hängde över sätena och skrek till varandra. De svettiga, äckliga, högljudda och vidriga spanjorerna fanns överallt och förpestade hela tillvaron! De hängde över mitt huvud, över mitt säte, över mitt bord och bara skrek till varandra. De sket fullständigt i omgivningen!

Jag vet att om man reser med Ryanair så får man vara förberedd. Mycket väl förberedd! Man får väga sitta bagage på brevvåg, varenda gram räknas. Man får checka in själv. Handbagage måste vara exakt inom de tillåtna mått och vikt. Man får sätta sig på första bästa lediga säte. Man har inga stolsfickor att förvara saker i och kan inte fälla säterna. Allt ombord är svindyrt, så man måste se till att man är mätt och belåten. Man måste vara rejält förberedd! Är man inte det kostar det skjortan!

Men inte sjutton var jag förberedd på konferensgruppen från h-lvetet!? Det var jag verkligen inte förberedd på. Bara för att allt annat är billigt behöver ju inte resesällskapet vara under alla anständiga nivåer!? Billigt pack! Visserligen glada med dj-vligt enerverande!

När vi skulle landa var ljudnivån i cabinen fortfarande otroligt hög. Planet sänkte sig under molnen och ner mot flygplatsen i Alicante. För att sedan plötsligt göra en mycket kraftig sväng, en sådan där då man bara ser marken på ena sida och himlen på den andra, och därefter höjde sig planet över molnen igen. Någonting sades av piloten, men det gick ju för f-n inte att höra vad som sades i högtalarna! Efter tio minuter upprepades hela proceduren med sänkning, tvär sväng och uppstigning följt av ett obegripligt rasp i högtalarna.

Det var just då jag allvarligt funderade på att kapa högtalaranläggningen och skrika till de puckade spanjorerna att hålla käften! Men jag är alltid modigare in mina tankar än i den krassa verkligheten. Så jag satt snällt kvar och hoppades att vi skulle överleva...

Tänk om piloten sagt; "Tja, dessvärre håller motorerna på att lägga av och vi förbereder oss just nu på att störta rejält. Håll i hatten!" eller "Min fru har lämnat mig och jag vill inte leva längre! Hasta la vista, babies!" Vi hade inte hört ett skit! Fast det hade kanske inte gjort någon skillnad!?

Efter tredje försöket kom vi ner hela vägen till landningsbanan! Under den mest kritiska ögonblick när hjulen precis nuddat marken och piloten ska få ner noshulet och börja bromsa, för att undvika att träffa terminalbyggnaden med full krasch och att vi alla ska dö i ett stort eldklot, då utbryter kaoset!

Alla dj-vla puckade spanska konferensdeltagare börjar applådera, busvissla och jubla högljutt För att sedan brista ut i någon sorts glädjesång; "Yo soy Español, Español, Español..." Tror det har någon med glädjen över att vara i fosterlandet igen eller någon stolt nationalistisk VM-yra som dröjt sig kvar!? Dj-vligt dåligt "tajmat" var det i alla fall!!

Vi överlevde och kom fram till vår våning i Torrevieja på kvällen. Packade upp och gick ut och käkade lite mexikansk mat. Nu har semestern börjat!

Skööönt!