Äntligen!

Så är hon äntligen hemma! Vad skönt! Precis efter det att hon landat stängde Arlanda på nytt på grund av vulkanaskan i himlen. Kvar i Tokyo finns minst 400 strandsatta passagerare... Hon hade tur som kom med det första flyget!

Flyget skulle egentligen gå till Kastups flygplats i Köpenhamn, men där var det ju helt stängt. Då försökte SAS få landa på Gardemoen i Oslo. Där är det ju lite närmare att skicka passagerarna med buss till Köpenhamn. Men där var det för fullt med flyg. Man fick då flyga till Stockholm och Arlanda istället. Nu hade hon tur igen, frun. Direktflyg, non-stop, hem till Stockholm...

Jag hämtade sonen lite tidigare från dagis. Jag hade sett på nätet att flyget skulle landa 15.30. Vi var ute på flygplatsen och hittade en parkeringsplats direkt invid terminalen. Det brukar ju aldrig hända!? Dock visade det sig att så gott som hela flygplatsen var nästan helt avfolkad. En kuslig stämning rådde. Nästan inga människor i terminalerna. Bara en massa röd text på alla informationstavlor. Spridda grupper av förvirrade människor som försökte komma med de mycket fåtal flighter som skulle avgå.

Vi kom dit i god tid och kollade då informationstavlorna i ankomsthallen. Plötsligt upptäckte vi att fruns flyg blivit ett par timmar försenat och skulle ankomma först klockan 18.00. Så nu hade vi att se fram emot en kväll på en folktom flygplats. Puh! Det blev middag på Mc Donalds i Sky City och en fika i terminal 2. Vi vandrade mellan de olika terminalerna och kollade in alla parkerade flygplan. Under de timmar vi var där såg vi endast två flygplan som landade.

Tokyoplanet landade till sist och vi mötte en trött och lycklig fru. Hem och bädda ner henne och oss. Skönt att vi är samlade igen!

Jag kollade stegräknaren innan jag gick och lade mig. Det hade blivit över 25.000 steg! Typiskt! Imorgon börjar en stegräkninstävling som jag är med i. Hade behövt de där stegen då... Jag får väl använda en stepbräda framför TVn för att få upp siffrorna lite!?

Kali nichta!

Fel planering

Man borde, av erfarenhet, veta hur man ska planera sin arbetsdag efter ett månads- och kvartalsskifte! Det gör inte jag!! Dessutom ligger en massa arbete på hög efter en storhelg. Och nu är det en "kortvecka" igen. Hmmm... Hur ska jag hinna!? Bara att beta av en sak i taget! "Festina lente", med andra ord!

Jag hade en massa kundbesök. Visserligen mycket trevliga sådana, men jag hade egentligen inte tid!

Körjournalen var försenad, månadsrapporten var klar, men kvartalsplaneringen var kvar att göra. Jag insåg redan tidigt idag att jag hade en del kvar att göra. Så går det när man inte har koll på sin almanacka. Puh!

Allt är ivägskickat nu. Ett par minuter innan midnatt! Jag klarade min deadline! Hejja!!

Kali nichta, alla vänner!

Mentalt försenad en hel dag!

Idag var det verkligen inte måndag! Det var nämligen mååååndag! Det var en dag som snart gått till historien och aldrig mer kommer igen! Hallelulja, för detta underbara faktum!

Det är naturligtvis ganska dumt att blogga om den här skitdagen samtidigt som man försöker glömma bort den. Men vem har sagt att jag är speciellt konsekvent!? Och dessutom är det ju min blogg så jag gör som jag vill...

Frun tassade iväg till sitt arbete i den tidiga gryningen. Nja, gryning var det ju inte. Så här års är är det ju rena rama natten klockan halv sex på morgonen! Jag sov lite till. Väckerklockan ringde och väckte både sonen och mig vid normal uppstigningstid. Sonen kom intassande från sitt rum med sin lilla "vovvov", hans favoritkramdjur under armen. Vi tyckte det var mycket mysigare att vila, istället för att gå upp. Det var kanske inget bra beslut visade det sig...

Sedan det ögonblicket har jag genomlevt denna dag med en trettio minuters förskjutning! Jag har stressat runt överallt. Och hela tiden kommit i tid, om än kanske i sista minuten. Men min hjärna har hela tiden varit trettio minuter försenad. Fattar ni hur jobbigt det är att vara på en plats i trettio minuter innan hjärnan anländer och kopplas in!? Man känner sig helt vilsen! Mentalt försenad!

Jag och sonen fick göra morgontoalett på rekordtid. Sonen slängde i sig frukost och jag fick dricka någon gammal dryck som fanns kvar från den tiden jag fastade. Fort, fort ner i garaget och köra ner till sonens förskola. Jag felparkerade, i en lastzon, och sprang in med sonen. Lämnade honom och sprang tillbaka till bilen.

Under dessa minuter hade plogbilen passerat och förvisat min fina bil i en snödriva. Och jag hade skitbråttom till dagens första möte. Försökte först att slira ut min bil ur snöhögen, men det fungerade inte. Lyckades låna till mig en snöskyffel från en postbil som stod och lastade av saker, eller kanske post, en bit därifrån. Tack posten! Skottade ett par hjulspår ur snödrivan och drog iväg!

Första mötet skulle hållas tillsammans med två av favoritkollegorna på den stora förvaltningen. Vi skulle träffa två byråkrater och tala om ditt och datt. Kollegerna skötte snacket i början och jag försökte se ut som om jag fattade någonting, visste vad jag gjorde och varför. Efter trettio minuter hade jag landat någorlunda mentalt och kunde flika in med några små inlägg. Gick sådär, men tack vare otroligt snacksaliga och kompetenta kollegor räddades mötet.

Och så där fortsatte det hela dagen. Mina möten blev helt korkade i början, men jag kom alltid med en bra slutkläm i sista minuten. Tror ni någon märkte något?

Sedan iväg till viktminskningsinstitutet för en gruppträff. Undrar var de första trettio minuterna handlade om? Hem och se lite av familjen, lägga sonen och laga mig en lite försenad middag. Frun var trött och somnade på spikmattan tidigt. Jag kanske borde gå in och kolla till henne? Hon kanske ser ut som värsta kasslern på ryggen!? Hmmmm, väntar nog en halvtimme till.

Kali nichta!


Förresten hade jag, sonen och ena katten namnsdag idag! Det skulle även far, farfar och farfars far ha haft. Och imorgon ska jag äta en semla!