Svart, riktigt svart...

Svart!

Ni som kan det här med utförsåkning, kan ju det här. Men man har olika backar med olika svårighetsgrader. "Grön" backe är "mycket lätt", "blå" backe är "lätt", "röd" backe är "medelsvår", och slutligen "svart" backe som är "svår".

Jag åker mest i de gröna och blå backarna. Men här i Björnrike har jag faktiskt klarat av de röda backarna. Inte utan viss stolthet, det måste medges. Frun tjatar på mig att jag borde åka en svart backe. Hon lovar att hon kan "leda" mig ner. Men jag är skeptisk! Hon har försökt förr, den där kvinnan. Det slutar alltid med att hon susar ner själv och talar om för mig att jag får klara mig själv nerför branten. En halv dag senare, när jag kommit ner, är jag färdig för skilsmässa!

Nu ville hon riskera vårt äktenskap igen! Vi åkte uppför den helvetiska sittliften, upp till toppen. Sedan såg jag den där svarta backen. Backe och backe, förresten. Himmel och mark möttes. Det visade sig vara ett stup! Ett stup på 90 graders vinkel ner i en avgrund. Det var bara att hasa sig utför och börja klättra ner...

Äh, jag överdriver kanske lite!? Men det var brant! På de brantaste partierna fick jag zickzacka ner sakta, sakta... Men det gick!

Jag rules! Hepp!